Är så trött på allt som händer och det som inte händer i mitt liv just nu.
Var hos läkaren för ett par veckor sedan. Tyvärr var det inte min ordinarie läkare, eftersom hon var på barnkliniken just då. Hur som helst undersökte han mig och tyckte det var dags att skicka mig till ortopeden för ev operation. Men han ville inte gå över huvudet på min ordinarie läkare, utan skulle prata med henne först. Han tog även lite nya prover för att utesluta att jag inte har någon annan typ av inflammation eller infektion i kroppen. Alla prover visade sig vara bra. Nu går jag bara och väntar på besked om vad som ska hända härnäst. Är sjukskriven tom den sextonde november och ska på återbesök den sjuttonde.
Dagarna och veckorna går sin gilla gång. Det är bassängträning och akupunktur på schemat flera gånger i veckan. Akupunkturen är en välsignelse. Den gör att jag kan leva hyfsat smärtfri, men jag måste tänka mig för hela tiden. Får fortfarande inte anstränga mig genom att promenera, lyfta eller bära tungt, köra eller åka bil några längre sträckor. Inflammationen vill tyvärr inte ge med sig.

Ensamheten har jag vant mig vid. Träffar inte så många nu när jag inte kan åka iväg själv.
Det som var viktigt för ett par år sedan, är tydligen inte lika viktigt i dag. Man skulle ju träffas och umgås, men det gällde tydligen bara när jag kunde ta mig runt och inte nu längre. Konstigt.

Besvikelsen är stor när man märker att folk utnyttjar att man är snäll. Har ställt upp med mitt namn och hjälpt någon i en besvärlig situation. Vad händer? Jo man utnyttjar det till sista droppen! Det är tydligen inte så noga med mig som bara har sjukkassan att leva på, medan man själv shoppar hela tiden. Skulle inte tro att det är lika kul nu när sluträkningen kommer. Jag får rätta munnen efter matsäcken och det får nog vissa andra också börja göra. Det är mycket nytt jag skulle behöva, men det måste vänta.

Nu är det slut på gnället. Jag får försöka göra det bästa av situationen. Se framåt och hoppas på att bli frisk.

Tillbaka igen!

Tyvärr har jag inte kunnat uppdatera på väldigt länge. Min förra dator kraschade. Det är så typiskt just när man är sjukskriven och inte har speciellt hög inkomst. Hade kunnat skriva nya inlägg på telefonen, men det är lite jobbigare. Nu är i alla fall en ny införskaffad.

Jag har inte så mycket nytt att skriva om. Det händer fortfarande inte så mycket i mitt liv just nu.

Jag bytte vårdcentral mitt i sommaren. Var på min gamla två gånger för att få kortisonsprutor, men fick inga. Jag ville ha lite information som sprutorna och dess verkan, men läkaren svarade inte på mina frågor. Jag ställde även lite andra frågor om mitt tillstånd, men fick bara till svar att du känner din kropp bäst själv, annars får du fråga sjukgymnasten. Jag förklarade att sjukgymnasten har semester sex veckor och frågade hur jag skulle gå vidare under den tiden. Fick till svar att jag skulle träna. När jag ville ha exempel på hur jag skulle träna, för att inte förvärra min situation, fick jag till svar att jag ska fråga sjukgymnasten. Fick inte ett enda vettigt svar på någonting och bestämde mig för att aldrig gå dit igen.
Började på en ny vårdcentral en vecka senare och fick kortisonsprutor på första besöket. Det dröjde ca tre dagar innan sprutorna hade full effekt och jag blev smärtfri, men tyvärr varade glädjen bara i fyra dagar. Sedan var jag tillbaka i utgångsläget igen.
Vid andra besöket fick jag tabletter som jag skulle intensivmedicineras med, men jag märkte ingen skillnad.

Jag började med bassängträning för fem veckor sedan. Det ska ju vara den skonsammaste formen av träning. Tyvärr igen! Jag klarade bara första genomgången av mitt träningsprogram och sedan fick jag jätteont igen. Måste säga att jag har en urgullig sjukgymnast. Han föreslog att jag ska prova att träna med våtväst i stället och det fungerar riktigt bra. Han tycker det är viktigt att jag ändå kan hålla igång cirkulationen. Samtidigt har jag fått akupunktur igen, för att kunna vara någorlunda smärtfri, eftersom inga värktabletter i världen hjälper. Det är verkligen guld värt.

Nu står mitt enda hopp till nästa läkarbesök som är nästa vecka. Det måste absolut hända något nu. Antingen att jag får en magnetröntgen eller remiss till ortopeden. Min sjukgymnast kan inte hjälpa mig mera, när mina veckor i bassängen är över.

Jag har träffat min handläggare på försäkringskassan. Man ville att jag skulle prova på att arbeta om jag fick lättare arbetsuppgifter. När  hon såg hur svårt jag har för att röra mig, var det inte tal om något arbete än,  utan jag kan vara fortsatt sjukskriven.
Däremot ska hon hjälpa till att köra på hos läkaren, så det händer något.

Mitt enda hopp nu är det blir en ordentlig utredning, om vad mina problem kommer ifrån. Det kan knappast bara vara en inflammation. Med all medicinering och all träning, borde den varit borta nu.

Det är bara att  hoppas. Hoppet är ju det sista som överger en.

Sitter för mig själv mitt i natten och kan inte sova. Det är en natt i raden av många andra, som jag inte kunnat sova. Tyvärr blir värken bara värre och värre just nu. Fick stränga order av sjukgymnasten att vila och och ta det lugnt. Får ta väldigt korta promenader, om det fungerar. Det hjälpte inte att gå med stavar, har jag konstaterat. Synd.

Jag var hos Pernilla i onsdags och tyvärr blir det nog inget besök hos henne på ett bra tag, om jag inte blir skjutsad ända fram till dörren. Det var alldeles för långt att gå för mig, från och till parkeringen.
Vi får träffas hos mig i stället. Det fungerar att gå till garaget och att köra korta sträckor, så jag kan hämta henne, när vi ska ses.

I fredags var jag och handlade mat. Det går ganska bra att gå i affären om jag hänger på kundvagnen och går sakta. Det gick bra i fredags också ända tills jag klev in och satte mig i bilen. Vet inte om jag hamnade lite snett eller vad som hände när jag satte mig, men det sköt upp en så otrolig smärta, att jag började grina. Det gjorde såååå jävla ont.

I torsdags var jag på sista gympasset på Solhem för ett tag. Har tränat två gånger per vecka i nio veckor. Nu blir det uppehåll några veckor och har fått en tid inbokad i augusti, för att stämma av vad läkaren sagt och gjort och får ta ställning till vilken slags träning jag ska gå vidare med.

Nästa läkarbesök är på tisdag morgon och jag hoppas att läkaren kan hjälpa mig på något vis. Vet att jag ska få kortison mot de smärtande kramperna, men jag vill även veta vad han ska göra åt grundproblemet. Musklerna drar ju ihop sig till kramp, bara för att skydda de smärtande lederna. Nu hoppas jag på att få en remiss till magnetröntgen. Orkar inte med att gå så här länge till. Det känns inte som att jag lever längre. Bara existerar.

Nu ska jag leta på Viaplay och se om jag hittar något att fördriva resten av natten med.

Det har gått några veckor sedan jag skrev senast. Det händer fortfarande inte så mycket här.
Jag var ju hos läkaren och fick ny medicin som var starkare än den jag ätit innan. Som jag misstänkte hjälpte inte den heller. Åt den i två veckor. Det enda som hände var att jag fick prickar över hela kroppen, så det blev ett akut besök för provtagning.
Ringde vårdcentralen för ny tid, eftersom jag hade värk och inte sovit en hel natt på ett par veckor. Eftersom jag var trött och uppgiven fick jag en ny läkare. Han sa till mig att sluta med all medicin omedelbart, för den hjälper inte. Det har jag konstaterat för länge sedan.
Efter att läkaren undersökt mig, konstaterade han att jag hade kramp i alla muskler vid höfterna och i låren. Han knådade och tryckte på mina muskler så jag skrek högt och svetten rann i floder. Det gjorde så jävla ont! Han fick i alla fall en del av krampen att släppa. Visade även lite övningar jag kan göra hemma. Har jag ont i musklerna nästa vecka också, blir det kortisonsprutor.
Hur det sedan är med de onda lederna återstår att se.
Nu har jag en gång kvar på sjukgymnastiken.  Fick tips av sjukgymnasten som var i träningshallen förra veckan, om att skaffa gångstavar, eftersom det pinar när jag går. Så i söndags var jag och införskaffade ett par stavar. Det blir invigning av dom i dag. Hoppas på att det fungerar, så jag kan röra mig lite bättre. Jag saknar verkligen det här med att kunna ta promenader.

Från det ena till det andra. För ett par veckor sedan var gubben och tog ut husvagnen. Det enda som hänt än är att han tagit ur och laddat batteriet. Vi har även införskaffat nya kryddor och specerivaror så det är bara att plocka in. Vi vet däremot inte vart vi ska åka om vi åker. Jag klara inte av att sitta i bilen, några längre sträckor. Ja, ja. Vi kommer säkert på något.

Förra veckan var vi och tittade på en mindre bostad. Vi hittade ett enplanshus, som vi blev intresserade utav, när vi såg annonsen. Det vore skönt att slippa trapporna och vi behöver inte fem rum till två personer. Huset vi kollade på var frächt och fint, men det klickade inte. Hade svårt att tänka mig in i att det vi ska behålla av våra saker, hade passat in där. Men det går fler tåg.

Nu är det dags för mig att ta en sväng med stavarna. Hoppas bara att det funkar.

Jag har varit oerhört dålig på att skriva senaste tiden. Orsaken är att jag inte har så mycket att skriva om.
Den ena dagen är den andra lik. Jag går här hemma för mig själv nästan hela dagarna. Tränar två gånger i veckan på Solem, för att försöka stärka mina muskler, som inte blivit använda på flera månader.
Var på läkarbesök i fredags igen. Blev sjukskriven fram till midsommar. Läkaren tror fortfarande att det är en inflammation jag har i lederna. Jag tror inte det. Trots starkare mediciner har smärtorna ökat sista tiden. Har ätit inflammationshämmande och smärtstillande i över tre månader och det hjälper inte. Förstår inte varför jag bara får nya tabletter i stället för att jag får göra en riktig magnetröntgen. Funderar starkt på att byta vårdcentral.

I går var det ju mors dag och Pernilla, Jenny, Jim och Kevin var här på eftermiddagen för att fira mig. Tur med vädret hade vi, så vi kunde sitta ute och grilla. Mysigt.
Vill passa på att tacka för alla  fina presenter. Det kändes nästan som en födelsedag, med alla fina saker jag fick. Ni vet att ni är välkomna utan presenter. Det är tanken som räknas. Bara roligt att träffas. Speciellt nu, när jag inte kan göra så mycket, är varje besök extra välkommet.

Vad jag längtar efter att kunna ta en riktig promenad. Det är så längesedan jag kunde göra det. Hoppas verkligen att värken försvinner snart och jag kan börja leva normalt igen.

I dag har jag varit på sjukgymnastik på Solhem. Det går ganska bra. Tyvärr var jag tvungen att minska vikterna på ett par av övningarna. Det gjorde ganska ont i min vänstra ljumske igen. Hoppas det går över snart. Vilovärken är det som är värst.
Jag förstår inte vad som händer i kroppen på mig. Ena dagen känns det rätt ok, nästa dag kan jag knappt gå. Har ingen aning om när jag kan börja arbeta igen.
Jag längtar verkligen efter att kunna ta en ordentlig promenad utan krycka. Det är flera månader sedan jag kunde göra det. Har bestämt mig för att ta små korta promenader de dagar jag inte har så ont. Jag måste våga prova mig fram. Har lärt mig att jag ska ta med mobilen om det händelsevis skulle gå så illa som det gjorde förra gången jag provade. Då hade jag behövt hjälp hem.

Jag som i vanliga fall inte äter några mediciner, har satt i mig ca 200 diklofenak, 400 665mg alvedon och nästan 200 omeprazol. Undrar när jag kan sluta med det.

Det händer fortfarande inte så mycket i mitt liv just nu.
Har tyvärr fått tacka nej till flera kalas, eftersom jag inte klarar att sitta i bilen några längre stunder, utan att få ont. Tråkigt!!
Det hade varit roligt att få träffa alla barn och barnbarn. Tyvärr hör jag inte så mycket ifrån dom heller. Har inte fått svar på det jag skickat.

Slutligen vill jag tacka alla som hört av sig och försökt muntra upp mig, när det har känts som jävligast.

Påsken är över och den firades väldigt lugnt i år. Skönt att det var så härligt väder. Mycket tid tillbringades utomhus.

I onsdags var jag på Solhem och körde igenom ett träningspass med min sjukgymnast. Han hade gjort färdigt och skrivit ut ett program som jag ska följa ett tag. Fick också lära mig hur jag ska ställa in alla maskiner och apparater. Nu är det meningen att jag ska träna själv två gånger per vecka i åtta veckor, med ett par utvärderingar emellan.
Det ska bli intressant och se hur det går. I onsdags gick det riktigt bra och jag fick inga ökade smärtor efter träningen och det kändes bra. I torsdags förmiddag kändes det också ok. Då bestämde jag mig för att ta en liten promenad, eftersom det är långsamt att vara hemma och inte se en enda människa.
Samtidigt skulle det bli skönt att röra på sig lite, eftersom jag inte kunnat det på länge.
Bestämde mig för att gå ner till Hulta ängar och hem igen. Tyckte att det var en liten men lagom sträcka att börja med. Tyvärr hade jag sååå fel. Jag kom bara till nästa kvarter innan jag hade vrålont. Det var bara att vända om. Smärtan bara ökade och ökade för varje steg jag tog. Jag blev så ledsen , besviken  och fick så ont att tårarna bara kom. Försökte bita ihop medans jag gick förbi dagiset, där alla småbarn var ute och lekte. Kände mig helt knäckt när jag kom tillbaka hem. Det var bara att sätta i sig en massa värktabletter igen. Jag fattar inte vad som hände egentligen. Kändes som om jag var tillbaka på ruta ett igen.
Det kom ett blomsterbud med en underbar bukett tulpaner,  i vackra färger, i torsdags eftermiddag. Den var från min  chef och mina kollegor. Jag blev så glad! Det  muntrade upp en aning.
Just nu är jag väldigt öm i båda sidor. Jag tycker att både troskanter och sömmarna på mina byxor trycker på och irriterar. Något som jag aldrig känner annars.
I morgon kommer Pernilla på besök. Det ska bi trevligt! Alltid kul att sitta och skvallra lite.
På måndag är det dags att träna igen. Hoppas verkligen att det kommer att fungera utan att det blir
värre smärtor,